Dag 4 går mot sitt slut. Det är bara 31 minuter kvar till midnatt. Jag sitter fortfarande vaken. Sov över hos Sara som sagt, vi låg uppe och pratade till jättesent. Fan, jag har saknat att ha såna där riktiga översovningskvällar hos tjejkompisar! Det är alltid så mysigt och avslappnat. Drömde världens konstigaste dröm. Den var verkligen helt sjukt konstig. Jag och Sara skulle cykla från Täby till mig i Bromma, men vi hade bara en cykel... nja, mer än så kan jag inte förklara. Så fort jag ska omsätta mina drömmar till ord så går det bara inte. Jag ser dem framför mig innanför ögonlocken när jag blundar. Men när jag ska berätta för någon så är allt som bortblåst. Man har en sån där känsla inom sig som drömmen förmedlar. Den här drömmen var otäck. Vaknade kallsvettig flera gånger under natten och det blev inte bättre av att Saras mördarmormorsklocka började ringa mitt i alltihopa imorse. Det roligaste är ju att människan inte vaknar av klockan, vilket är helt ofattbart! Den ringer så sjukt högt och starkt - och den slutar ju inte förrän man stänger av den. Jag var så trött, så jag bestämde mig för att bortse från det hemska ljudet och somnade om. Om ni visste hur den där jävla klockan låter så skulle ni förstå hur trött jag var. I normala fall skulle det vara fullkomligt omöjligt att sova till det där oljudet.
Destroy Everything You Touch - Ladytron
(min favoritlåt just nu)
Fullspäckad dag. Slutade med jobb och mitt sista samtal var det roligaste ever. Jag är sjukt stolt över den vänding jag lyckades göra. Från att jag är knäpp som ringer så sent tills att personen ifråga ber mig om ursäkt. Fantastiskt! Jag ska bli snällare mot folk som ringer till mig. Härom veckan gjorde jag min första beställning av en telefonförsäljare (ord förknippat med fula grejer... ogillar ordet starkt!) och köpte 6 nummer Elle för 149 kr och en mascara på köpet. Den har inte kommit än, men jag väntar förväntansfullt! Tyckte att det var lite kul... jag är antagligen ensam om att finna nöje i att köpa saker av en telefonförsäljare. Men sån är jag! Jag börjar bli snäll!
Imorgon ED-fest på Layer Cake Lounge. Jag hoppas att det blir galet trevligt. Jag är väldigt trött, så krävs mycket för att få mig på humör. Så om jag har trevligt imorgon och inte vill gå hem tidigt så har ED-festen gjort ett riktigt bra jobb!
En fullspäckad dag. Jag är helt slut. Sitter i Saras soffa och tittar på en repris av Big Brother från året då Rosing var med. Riktigt spännande. Kul att se på när folk borstar tänderna och äter mat. Jag fattar inte varför folk kollade egentligen? Idag har jag jobbat hela dagen och sen har Sara och jag lagat sjukt god mat och jobbat på med Fest featuring som är den 13 mars. VIKTIGT! Sen är jag sjukt glad över att ALLA företag äntligen är klara för Inriktningskvällen. SCB sa ja idag, YES!
747 - Kent
Patrik ringde imorse, klockan 7. Kände mig dum som inte orkade prata. Men jag vet inte om jag vågar. Jag skulle längta ihjäl mig alldeles för mycket - mer än jag redan gör.
Dag 3. Nu börjar jag vänja mig. Livet går vidare, det är fullt upp hela tiden. Att sysselsätta sig med någonting gör att man fokuserar mer på det. Egentligen hade det varit lättare om jag kunde sluta att tänka på Patrik över huvud taget. Då skulle min hjärnverksamhet bli mycket mer effektiv och jag skulle absolut kunna använda hjärnan på ett mycket bättre sätt.
Tell me lies - Fleetwood mac
Idag har det varit en ganska tuff dag. Har inte haft en ledig stund. Egentligen hade jag tänkt att söka sommarjobb det första jag gjorde på morgonen, men det kom andra saker i vägen som hade större vikt. Eftersom jag är projektansvarig för Inriktningskvällen vt 09 så har jag ju en hel del att stå i. I alla fall måste jag hela tiden vara stand by och tänka igenom så att allt som ska göras faktiskt blir gjort. Idan löste sig "problemet" med för få deltagande företag. PrimePR tackade ja och ska hålla en spännande och inspirerande föreläsning. Jättekul! PrimePR är ett väldigt spännande företag, de håller på med sånt som jag tycker är roligt i alla fall! Jag kontaktade även ett annat företag som ville ha inbjudan på engelska - bara det tog ju ett tag. Jag är inte van vid att agera översättare på beställning, så fick nästan härdsmälta i hjärnan. Det var länge sen jag författade en text på engelska, eller, nåja, översatte en text till engelska. Jag är i alla fall nöjd över resultatet och Siri verkade också tycka att texten blev bra. Hon är ju lite utav en expert på engelska i vår familj.
I övrigt hände det väl inte så mycket spännande. Stressig dag som vanligt med projektmöte med Inriktningskvällen, föreläsning i Aula Magna med Bengan och sen ett avslutande jobbpass på 4 timmar. Kom hem vid tjugo i tio. Ganska sent, men jag klarar mig. Det är ju bra att jag i alla fall kan sysselsätta mig utan problem. Det blir mindre tid över för Patrik då. Jag saknar honom fortfarande, men det har ju faktiskt inte ens gått tre dagar. Det kändes mycket värre första dagen och igår. Nu börjar det smälta in mer och mer. Min vecka ser just nu ganska välplanerad ut. Jobbar hela dagen imorgon och har "möte" med Sara och sover såklart över där. På torsdag har jag seminarium och jobbar till 21. På fredag är det föreläsning, drink med MF-gruppen för ED och katalogsläppsfest på Layer Cake Lounge, Sara sover över. Lördag träna med Sara, plugga på Studentpalatset och fika/promenad med Henrik och Natta. Kvällen antagligen BIO. Usch, blir nästan trött av att läsa igenom det jag skrivit... dessutom ska jag plugga den övriga tiden.
Jag älskar dig Patrik - hoppas vi kan prata med varandra "på riktigt" snart.
Jag och Patrik "facebookade" idag, var ju inget vidare. Han orkar inte gå upp klockan 8 koreansk tid och jag orkar inte hålla mig vaken till 00.00 svensk tid. Det är vad som krävs om vi ska kunna prata... men kanske blir på fredag. Ni ser, man måste planera allt i detalj för att det ska fungera. När kan jag leva spontant och flexibelt?! Är jag helt skadad av samhället och all planeringsstress? Känns som om det var evigheter sen jag gjorde något hundraprocentigt flexibelt...
Första dygnet utan Patrik. Det känns väldigt blandat. Dels känns det skönt på något sätt, lite befriande, för jag vet att jag måste klara mig på egen hand nu. Jag har ingen att ta speciell hänsyn till och kan planera mina närmsta månader hur jag vill - min tid är min egen och det är en annorlunda känsla. När man lever med någon måste man ständigt kompromissa och kan många gånger känna sig bortprioriterad, även om det inte är så. Jag och Patrik umgicks mycket, men vi bodde aldrig "på riktigt" tillsammans innan han åkte, men det spelar ingen roll. Vi sågs så ofta och kunde prata med varandra flera gånger per dag. Just då kunde det kännas lite tröttsamt, som om jag ville ha lite mer tid för mig själv. Många gånger kände jag också så. Men nu, när jag har mycket tid för mig själv så känns det inte lika spännande längre. Det är roligt att ha någon att kompromissa med och prioritera. Nu har jag bara mig själv och det känns nästan som att vi inte ska ses mer. Jag vet att det är fånigt, vi ses ju faktiskt om fyra månader igen. Men jag är ändå orolig. Hur blir det då? Hur kommer vi att känna? Hur kommer jag att känna? Hur kommer han att känna?
Jag har svårt att hålla tårarna tillbaka. Jag trodde verkligen inte att det skulle kännas så här mycket i början. Men det är nog för att jag tänker på det så mycket. Idag hade jag föreläsning och träffade självklart många jag känner. De flesta frågade samma sak: "Hur känns det?". Vad svarar man på det? Jo, samma svar som alltid: "Det känns bra och dåligt. Bra för att jag behöver hitta mig själv och prova att leva mitt eget liv och jobbigt för att Patrik ger mig så himla mycket. Han ger mig styrka, kärlek och motivation. Det är det jag saknar mest. Och självklart hans fina fina ögon och mun.
Everytime We Touch - David Guetta
Idag pluggade jag i biblioteket. Kändes sådär. Måste ta tag i det här nu! Men förra veckans föreläsningar, kursens första föreläsningar, kändes så oproffsiga och omotiverande. Verkligen jätteröriga. Var var den röda tråden? Vet människan vad den talar om egentligen? Det verkade ju inte så i alla fall. Tyvärr. Jag hoppas det blir bättre. Dagens föreläsning var top notch jämfört med förra veckans föreläsningar - det säger en del. För dagens föreläsning var långt ifrån den bästa jag varit på. Lunchade med Sofia, Matilda, Frida och Beri också. Jättetrevligt. Bra att umgås med olika! På eftermiddagen var jag på ED-medarbetarmötet för marknadsföringsgruppen. Det var helt okej, kändes lite stiff. Men jag tror i alla fall att det kommer att bli riktigt roligt. Många killar, vilket kändes lite ovanligt. Den vanliga fördomen är väl att det är tjejer som är överrepresenterade när det gällar marknadsföring och pr. Eller? Har jag fel?
På kvällen gick jag, mormor, mamma och Siri på lägenhetsvisning. Den första någonsin för min del. Det var en supernice 1,5:a på Jungfrugatan. Helt perfekt. Jättefräsch och lagom stor. Skulle passa mig som handen i handsken. Men ska ju ut och resa i tre fyra månader i höst, så väntar antagligen tills efter det. Sen fick jag reda på att Andrea lurat mig hela tiden. Haha, mycket komiskt. Pablo, som egentligen heter någonting annat, var inte alls tvingad att städa för att han var yngst. Att det var ett skämt var ju faktiskt inte helt självklart, kände mig ju lite halvt efterbliven när hon sa det idag. Men sånt är livet när man har en sån lurendrejare till vän! Hon är uppe i Sälen och promotar vår kära arbetsplats. Jag är övertygad om att hon gör ett bra jobb ifrån sig.
Min pojkvän åker till Sydkorea för att vara borta i fyra månader. Det är inte så jättelänge, men det kommer att kännas som evigheter, särskilt nu i början. Det jag skriver här är till för mina vänner och min pojkvän Patrik och det kommer antagligen inte vara så intressant. Men den som vill får läsa.
Vi har vetat om det sen i höstas, så självklart var vi väl förberedda. Patrik åker iväg för att plugga och jag har ju fullt upp med plugg, föreningsaktiviteter och jobb här i Sverige. Under de två år och fyra månader vi varit tillsammans har jag inte hunnit träffa mina vänner så mycket som jag velat eller borde ha gjort - livet handlar om prioritering. Man kan inte göra allt. Så nu blir det mycket mer tid över till mig själv och på det sättet är det bra att vara ifrån varandra. Men sen är det också jobbigt såklart, vi kommer inte att ses eller prata med varandra varje dag och vi kommer inte att kunna stötta varandra så mycket som vi brukar göra. Det kommer att bli annorlunda, verkligen annorlunda.
I fredags hade Patrik och hans medresenär Henrik avskedsfest på Grodan. Det var riktigt trevligt och kul att så många kunde komma. Alla jag pratade med ställde samma fråga - "Hur känns det att han åker iväg?" och alla fick samma svar - "Alla har frågat samma sak; det känns både bra och dåligt. Bra för att vi varit med varandra så länge och att vi nu får tid att satsa lite på oss själva och dåligt för att man inte kan veta hur det blir sen...". Någon frågade om vi fortfarande är tillsammans, och ja, det är vi. Jag tror inte på uppehåll om man ändå vet att man vill vara tillsammans sen. Om det känns så nu så hoppas jag även att det känns så sen.
Idag sa vi hej då på flygplatsen, det var tårfyllt och skrattfyllt. Patriks mamma hade med sig skagenröra och mackor till honom, han är riktigt bortskämd! Men det var sista gången på fyra månader det. Så nu får han klara sig själv. Det kan ju inte vara annat än "nyttigt", eller? Det är jobbigt att gråta när andra ser, det känns väldigt utelämnande. Tur att jag inte var den enda.
Nu dröjer det fyra månader tills vi ses nästa gång. Jag längtar redan.
