One Last Breath

Min pojkvän åker till Sydkorea för att vara borta i fyra månader. Det är inte så jättelänge, men det kommer att kännas som evigheter, särskilt nu i början. Det jag skriver här är till för mina vänner och min pojkvän Patrik och det kommer antagligen inte vara så intressant. Men den som vill får läsa.

Vi har vetat om det sen i höstas, så självklart var vi väl förberedda. Patrik åker iväg för att plugga och jag har ju fullt upp med plugg, föreningsaktiviteter och jobb här i Sverige. Under de två år och fyra månader vi varit tillsammans har jag inte hunnit träffa mina vänner så mycket som jag velat eller borde ha gjort - livet handlar om prioritering. Man kan inte göra allt. Så nu blir det mycket mer tid över till mig själv och på det sättet är det bra att vara ifrån varandra. Men sen är det också jobbigt såklart, vi kommer inte att ses eller prata med varandra varje dag och vi kommer inte att kunna stötta varandra så mycket som vi brukar göra. Det kommer att bli annorlunda, verkligen annorlunda.

I fredags hade Patrik och hans medresenär Henrik avskedsfest på Grodan. Det var riktigt trevligt och kul att så många kunde komma. Alla jag pratade med ställde samma fråga - "Hur känns det att han åker iväg?" och alla fick samma svar - "Alla har frågat samma sak; det känns både bra och dåligt. Bra för att vi varit med varandra så länge och att vi nu får tid att satsa lite på oss själva och dåligt för att man inte kan veta hur det blir sen...". Någon frågade om vi fortfarande är tillsammans, och ja, det är vi. Jag tror inte på uppehåll om man ändå vet att man vill vara tillsammans sen. Om det känns så nu så hoppas jag även att det känns så sen.

Idag sa vi hej då på flygplatsen, det var tårfyllt och skrattfyllt. Patriks mamma hade med sig skagenröra och mackor till honom, han är riktigt bortskämd! Men det var sista gången på fyra månader det. Så nu får han klara sig själv. Det kan ju inte vara annat än "nyttigt", eller? Det är jobbigt att gråta när andra ser, det känns väldigt utelämnande. Tur att jag inte var den enda.

Nu dröjer det fyra månader tills vi ses nästa gång. Jag längtar redan.