Everytime We Touch

Första dygnet utan Patrik. Det känns väldigt blandat. Dels känns det skönt på något sätt, lite befriande, för jag vet att jag måste klara mig på egen hand nu. Jag har ingen att ta speciell hänsyn till och kan planera mina närmsta månader hur jag vill - min tid är min egen och det är en annorlunda känsla. När man lever med någon måste man ständigt kompromissa och kan många gånger känna sig bortprioriterad, även om det inte är så. Jag och Patrik umgicks mycket, men vi bodde aldrig "på riktigt" tillsammans innan han åkte, men det spelar ingen roll. Vi sågs så ofta och kunde prata med varandra flera gånger per dag. Just då kunde det kännas lite tröttsamt, som om jag ville ha lite mer tid för mig själv. Många gånger kände jag också så. Men nu, när jag har mycket tid för mig själv så känns det inte lika spännande längre. Det är roligt att ha någon att kompromissa med och prioritera. Nu har jag bara mig själv och det känns nästan som att vi inte ska ses mer. Jag vet att det är fånigt, vi ses ju faktiskt om fyra månader igen. Men jag är ändå orolig. Hur blir det då? Hur kommer vi att känna? Hur kommer jag att känna? Hur kommer han att känna?

Jag har svårt att hålla tårarna tillbaka. Jag trodde verkligen inte att det skulle kännas så här mycket i början. Men det är nog för att jag tänker på det så mycket. Idag hade jag föreläsning och träffade självklart många jag känner. De flesta frågade samma sak: "Hur känns det?". Vad svarar man på det? Jo, samma svar som alltid: "Det känns bra och dåligt. Bra för att jag behöver hitta mig själv och prova att leva mitt eget liv och jobbigt för att Patrik ger mig så himla mycket. Han ger mig styrka, kärlek och motivation. Det är det jag saknar mest. Och självklart hans fina fina ögon och mun.



Everytime We Touch - David Guetta


Idag pluggade jag i biblioteket. Kändes sådär. Måste ta tag i det här nu! Men förra veckans föreläsningar, kursens första föreläsningar, kändes så oproffsiga och omotiverande. Verkligen jätteröriga. Var var den röda tråden? Vet människan vad den talar om egentligen? Det verkade ju inte så i alla fall. Tyvärr. Jag hoppas det blir bättre. Dagens föreläsning var top notch jämfört med förra veckans föreläsningar - det säger en del. För dagens föreläsning var långt ifrån den bästa jag varit på. Lunchade med Sofia, Matilda, Frida och Beri också. Jättetrevligt. Bra att umgås med olika! På eftermiddagen var jag på ED-medarbetarmötet för marknadsföringsgruppen. Det var helt okej, kändes lite stiff. Men jag tror i alla fall att det kommer att bli riktigt roligt. Många killar, vilket kändes lite ovanligt. Den vanliga fördomen är väl att det är tjejer som är överrepresenterade när det gällar marknadsföring och pr. Eller? Har jag fel?

På kvällen gick jag, mormor, mamma och Siri på lägenhetsvisning. Den första någonsin för min del. Det var en supernice 1,5:a på Jungfrugatan. Helt perfekt. Jättefräsch och lagom stor. Skulle passa mig som handen i handsken. Men ska ju ut och resa i tre fyra månader i höst, så väntar antagligen tills efter det. Sen fick jag reda på att Andrea lurat mig hela tiden. Haha, mycket komiskt. Pablo, som egentligen heter någonting annat, var inte alls tvingad att städa för att han var yngst. Att det var ett skämt var ju faktiskt inte helt självklart, kände mig ju lite halvt efterbliven när hon sa det idag. Men sånt är livet när man har en sån lurendrejare till vän! Hon är uppe i Sälen och promotar vår kära arbetsplats. Jag är övertygad om att hon gör ett bra jobb ifrån sig.

Jag älskar dig Patrik.