Love is gone...

Love is gone - David Guetta

Nej, kärleken är inte slut. Men hur sjukt det än kan låta så är det "vår låt" - min och Patriks alltså. En av våra låtar. Det var i gymnasiet och vi hade kanske varit tillsammans i tre månader när Malin, min gymnasiekompis, sa att hon tänkte på oss när hon hörde den här låten. Jag kunde bara hålla med, det är vår låt. Den symboliserar kanske inte vårt förhållande helt och hållet, men det har ju minst sagt varit upp och ner. Just nu, även om Patrik är borta, så är det väldigt uppåt. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom, särskilt inte nu när det är vår. Runtomkring är det samma sak; par som håller i handen och pussas och ler. Jag längtar efter min Patrik nu och hoppas på att resten av tiden ska gå snabbt. En annan sak jag är väldigt glad över är också att vi inte har något "öppet förhållande" som en del frågar om vi har. Nej, det har vi inte. Varför? Därför att jag inte tror på det. Jag tror inte att det skulle bli bättre av det, snarare tvärtom. Om man inte vet att man klarar sig utan varandra i 4 månader utan att träffa någon annan så är det väl ingen idé att tro att man ska vara med varandra livet ut. Just nu känns det i alla fall så. Som att vi ska vara tillsammans livet ut alltså. Självklart kan man ju inte veta säkert, men man kan ju inte göra annat än att hoppas och jobba på att det ska bli så.

Självklart är jag rädd. Ingen kan veta hur det kommer att bli när han kommer tillbaka. Tänk om känslorna har försvunnit eller om man faktiskt har träffat någon annan. Tur att vi litar på varandra i alla fall. Visst finns det perioder då man känner viss oro, det är då man verkligen måste visa att man tycker om varandra. Det har vi gjort tycker jag. Och det ska vi göra när det inträffar igen. För det kommer det att göra, det tvivlar jag inte en sekund på. Det skulle vara konstigt annars.

I fredags hade min käraste syster studentskiva. Den var verkligen lyckad och jag är stolt över mig själv som var toastmaster utan att ha förberett mig det minsta. Visst inträffade det en del misstag/pinsamheter (jag glömde bort en av tjejerna som hade festen...) men de gick ju att rätta till igen! Jättekul var det att så många av Siris vänner var där - och mina vänner också. Vårt bort var självklart det bästa, vilket också märktes under middagen som för övrigt var mycket trevlig. Maten var inte av någon hög kvalitet, men då uppfylldes ju å andra sidan studentskivekänslan ännu mer! Det godaste var nog efterrätten, en liten kopp med chokladmousse. Nu har jag klarat av årets studentskiva och det är verkligen något speciellt med studentskivor. För oss som redan tagit studenten räcker det absolut med en per år. Jag skulle verkligen inte orka en till denna vår. Det är ett som är säkert!

Jag vet att jag varit dålig på att uppdatera bloggen, det är något jag ska bli bättre på. Det är roligt att skriva men det känns ju också som att man vill skriva någonting speciellt och högkvalitativt. Vad nu det kan vara... Inte att jag känner mig jätteduktig som precis varit och tränat med Sara på Sats kanske. Men i alla fall. Mitt nästa inlägg ska vara mer djuplodande och det kommer inte att handla om Wanja Lundby-Wedin. Henne är jag fruktansvärt trött på. Visst, hon har klantat till det men jag orkar inte läsa och höra om henne i alla tidningar och övriga medier. Hon är ointressant. Visst, hon har absolut klantat till det men att skylla hela Socialdemokraternas fall på henne är väl ändå att ta i? Det var väl i så fall samma sak när Mona Sahlin på 90-talet gjorde sig skyldig till kontokortsskandalen?

Nej, nu blir det plugg i vårsolen!

Pussokram