Han har gjort det igen

Jag är sjukt dålig på att upprätthålla ett frekvent bloggande. Men anledningen är ganska självklar. Känns som att det jag skriver är rätt meningslöst samtidigt som jag har mycket annat att fokusera på. Dessutom har jag funderat en del över vilka som faktiskt skriver det jag läser. Precis. La ni märke till någonting "konstigt" där? Men kanske är det så det är. Jag läser det någon annan skriver och fan heller att jag bryr mig om VEM som faktiskt skriver... Nåja, jag bryr mig inte om vad andra anser om mitt sätt att skriva, det jag bryr mig om är min egen syn. Egocentrisk som jag är. Men, är inte alla ego då? Jo, alla människor är EGO. ALLA ÄR EGO! EGO, EGO, EGO!!! Så är det bara. Först när vi människor dör ut kommer egoismen att dö ut. Jag börjar tröttna på fjäskande och fejkande. Shit, EGO är vad alla är. Även jag. Jag är ett stort jävla ego. Annars skulle jag väl inte undra över varför jag existerar och tänka på om jag som individ faktiskt inte bidrar med någonting världsomvälvande utan egentligen bara bidrar till misär och miljöförstöring?

Nog med självömkan och melankoliska tankegångar. Jag fyllde faktiskt år i torsdags. Jag, jag, jag... ja, jag blev 21 år och det känns ingenting speciellt. Vaknade upp i min säng, innan jag hörde familjens steg i trappan och viskande röster. Jag vaknade upp med lätt huvudvärk, trots att jag faktiskt kommit hem ganska tidigt kvällen innan och inte heller druckit speciellt mycket. En kvart efter uppvaknandet hörde jag viskningarna och sedan hur pappa, mamma och Siri sjöng för mig. Jag låtsades vakna av deras intåg i mitt rum. Faktiskt blev jag förvånad över den goda smoothien som de lyckats mixa ihop och de presenter som de på bara en eftermiddag letat fram i affärerna inne i stan. Nöjd blev jag med de fina sakerna. Har jag talat om att jag är en gammal materialist? Ja, nog skulle jag inte påstå att så är fallet längre. Åtminstone inte i lika stor utsträckning som jag var för några år sen... när jag var 14 och ville ha en "stekare". Mm, jag var kär i alla "stekare" som åkte spårvagnen här ute i snobbiga "Gamla Bromma". Det Bromma som jag vuxit upp i och som jag är så oerhört förälskad i. Jag kan inte rå för det, men jag vill att mina barn ska växa upp här och leka på samma ställen som jag gjorde och lära sig gatunamnen som rinnande vatten. Fan, börjar bli sentimental. Tiden går så fort. Jag är redan 21. Lätt ångest börjar bryta ut, samtidigt som jag känner mig oerhört ung. Världen ligger framför mig. Asienresan i höst kommer att bevisa det. Så är det bara.

Här är blommorna jag fick av käraste Patrik.


Faktiskt till min födelsedag - bevis på kärlek och omtanke. Ja, det var de jag fick från Patrik som är borta i fyra veckor till och hur stereotypt och äckligt det än låter så känner jag faktiskt att jag behöver blommor. Ja, JAG BEHÖVER BLOMMOR!