2 år, 8 månader, 2 veckor och 2 dagar

Han är hemma nu. Patrik kom hem den 20 juni och jag mötte upp honom på Arlanda tillsammans med hans familj. Det kändes verkligen nervöst innan. Jag visste inte hur jag skulle reagera eller känna för honom när han kom tillbaka. Men när han kom emot oss efter att ha gått ut genom gången mellan bagageutlämningsrummet och ankomsthallen blev det nästan för mycket. Jag trodde verkligen inte att jag skulle gråta. För hur sjukt är inte det? Vem gråter när ens pojkvän varit borta i fyra månader och sen kommer tillbaka? Hm, jo, det är nog ett antal nu när jag tänker efter. Jag behöver ju i varje fall inte skämmas. Eller?

Första kvällen var otroligt mysig. Vi tog det väldigt lugnt och sov mest tillsammans. Även om jag kände att jag behövde lite tid till omställningen så gick det förvånansvärt snabbt för "det nya" att bli till det "normala". Faktum är att det nästan kändes som att vi inte varit ifrån varandra alls. Samtidigt känns det som att vi varit ifrån varandra hur länge som helst med tanke på hur olika upplevelser vi har från våren som gått. Min vår har mestadels varit ett enda långt föreningsengagemang, arbetande, pluggande och festande. Jag har gjort precis det som en student gör. Det har inte varit en lugn stund. Kanske var det därför som jag också blev sjuk nu, lagom till sommren och allt.

Den här första veckan tillsammans har varit fantastisk. Det känns underbart att få sova tillsammans igen och att få se och känna på honom. Min pojkvän är världens sötaste. Att få känna så är verkligen härligt. Under våren har jag många gånger tvivlat och tvekat. Hur skulle det bli nu när han kom tillbaka? Skulle jag känna mig instängd i förhållandet av att inte kunna göra precis allt jag vill? Nu i efterhand kan jag bara säga att den första veckan har fungerat bra. Visst har det känts lite jobbigt från och till. Det går liksom inte att redogöra för hela sin vår med allt vad det innebär. Jag varken vill eller kan berätta allt jag sagt och gjort varenda sekund. Jag kommer faktiskt inte ihåg. Om jag känner mig instängd? Inte än så länge i alla fall. Men den dagen kommer nog också. Jag tror att alla som lever i förhållanden någon gång känner sig instängd. Jag tror att man tänker på hur det är att vara singel och glorifierar det tillståndet som perfekt - hela världen ligger ju framför en. Efter ett par månader som singel börjar sökandet igen. Man vill ju trots allt känna sig älskad och få älska någon. Så tror jag att det är i alla fall.

Jag hittade en blogg. Den handlar om en kille som beskriver sin kärlek till E. Hur mycket han än älskar henne så är det inte tillräckligt. Eller är det kanske tvärtom, kanske blir det för mycket? Till slut gör hon i alla fall slut och det mesta blir tragiskt, han lever i minnen om det som en gång var. Fan vad svårt det är att komma över någon, jag förstår verkligen hans sorg och hans hopp. Men samtidigt - man måste ge varandra UTRYMME för att ORKA. Hur ska man annars orka leva ett HELT LIV med EN och SAMMA person utan att tröttas ut? Nyckeln till framgång är utrymme. Jag behöver lika mycket utrymme som min pojkvän. Så nu börjar utrymmeslivet igen, även om den här veckan också blir väldigt mycket "PatrikJulia"...

Puss

Hemma från Barca!

Hemma i ett blött Sverige igen. Känns som en stor omställning från Barcelona, staden som aldrig slocknar och där solen alltid skiner. Ja, det är min beskrivning från denna spanska kuststad som jag spenderat min senaste vecka i. Jag, syrran och mormor tog flyget från Arlanda förra lördagen. Redan från starten hände det roliga saker. Mormor som fastnade i säkerhetskontrollen till exempel. Resten av veckan var underbar, varje dag var galen och det hände roliga saker som fick mig att skratta sjukt mycket. Mormor och mamma är sjukt roliga. Jag och syrran spenderade många nätter på nattklubbarna nere vid Port Olimpic, mestadels Shoko och Opium. Redan första kvällen var galen, relativt stor skillnad från Sverige. Kanske är det inte så roligt att läsa om utekvällarna egentligen, det var ungefär samma sak varje gång ändå. Vi gick till nått litet hak och tog en shot eller två och sen taxi till stranden. Därefter någon av nämnda nattklubbar, antingen i sällskap med galna fransmän som bjöd på så mycket skumpa att vi knappt kunde gå eftersom golvet var täckt av kladdig champagne eller så gick vi till Shoko och deras VIP tillsammans med de som jobbade där.

Tur att jag har en blond lillasyster. Haha.

Jaja, min vecka var sjukt rolig i alla fall och när jag kom hem till Stockholm och möttes av 12 grader och ösregn kändes det inte lika kul. Men lördagskvällen med jobbet blev faktiskt över förväntan. Festen hos Emmy och Sheila var riktigt rolig och kvällen slutade på en fest i Hornstull. Söndagen blev en vilodag - passande!

Idag börjar verkligheten igen och jag ska jobba. Inge konstigheter med det!

På väg mot frihet - i alla fall för ett tag!

Weeeei! Sista Fest featuring igår... Det är med blandade känslor jag överlämnar uppdraget att arrangera ekonomfester till våra nya partyproffs - Carl och Daniel. Dessa taggade killar kommer att göra mästerverk. Det är jag säker på! Mästerverk kanske är att ta i, men jävligt taggade är dom i alla fall. Igår gästade vi Grodan Grev Ture och det var kul att se så många ekonomer där. Sen var ju självklart mina sötnosar Emilie och Natta där också. Kärlek till dom!

Idag åker jag till Barcelona. Ska bli så himla skönt att bara åka bort och skingra tankarna på allt annat ett tag. Nu är det fan ta mig sommarlov! Jag kanske är dålig på att uppdatera min blogg, men skulle jag göra det oftare så skulle jag skriva ännu mera dynga - eller snarare dumheter. Jag skulle kunna vända ut och in på mig själv och mitt "privatliv" som är relativt obefintligt på grund av min personlighet. Men det tänker jag inte göra och jag tänker fortsätta att börja meningarna med MEN när jag skriver.

Kärlek till folket

P.S. Den nattliga vandringen över spårvagnsbron i Alvik med Andrea var ett riktigt spännande äventyr och jag måste skänka lite extra kärlek till Andrea och Sara som jobbat så bra med Fest feat det här året! D.S.

Förvirring

Känner mig sjukt förvirrad idag. Vet inte riktigt vad jag vill egentligen. Blir galen på mig själv. Men jag brukar känna så här när det mesta känns hopplöst. Allt känns inte hopplöst såklart. Livet känns rätt underbart och sommaren är snart här. Jag längtar så sjukt mycket till mitt sommarparadis - Smögen. Det måste vara jordens finaste plats. Det måste det bara vara.

På lördag åker jag, mormor och syrran till Barcelona. En ganska spontant planerad resa, eller oplanerad menar jag ju såklart. Vi ska shoppa, vara kulturella och förhoppningsvis bada. Hoppas bara att vädret blir bra. Det är tre år sen jag var där sist, ska bli spännande att komma tillbaka. Barcelona är en av mina favoritstäder. Barcelona är nästan som Stockholm - en stad som har allt. Vackra utsiktsplatser, härlig arkitektur, hyffsad shopping, stor variation med blandat och nytt (tänker på de gothiska kvarteren och Gaudis byggnader), kyrkan som aldrig blir klar, det höga berget som tornar upp sig bakom staden, Medelhavet som breder ut sig nedanför. Ja, Barcelona har allt. I alla fall allt en människa behöver. Kanske kan jag sakna avsklidheten. Det är inte en stad för romantiska resor, det är snarare en stad för dem som både vill ha sol, shopping, bad och fest. Det sköna med Spanien är hur sent middagarna ska ätas och hur sent förfesterna börjar. I Barcelona är det konstigt om man går ut före kl.01.00... En skön kontrast mot Sverige. Eller är det kanske en skön kontrast mot mig? Ja, jag vet inte.