2 år, 8 månader, 2 veckor och 2 dagar

Han är hemma nu. Patrik kom hem den 20 juni och jag mötte upp honom på Arlanda tillsammans med hans familj. Det kändes verkligen nervöst innan. Jag visste inte hur jag skulle reagera eller känna för honom när han kom tillbaka. Men när han kom emot oss efter att ha gått ut genom gången mellan bagageutlämningsrummet och ankomsthallen blev det nästan för mycket. Jag trodde verkligen inte att jag skulle gråta. För hur sjukt är inte det? Vem gråter när ens pojkvän varit borta i fyra månader och sen kommer tillbaka? Hm, jo, det är nog ett antal nu när jag tänker efter. Jag behöver ju i varje fall inte skämmas. Eller?

Första kvällen var otroligt mysig. Vi tog det väldigt lugnt och sov mest tillsammans. Även om jag kände att jag behövde lite tid till omställningen så gick det förvånansvärt snabbt för "det nya" att bli till det "normala". Faktum är att det nästan kändes som att vi inte varit ifrån varandra alls. Samtidigt känns det som att vi varit ifrån varandra hur länge som helst med tanke på hur olika upplevelser vi har från våren som gått. Min vår har mestadels varit ett enda långt föreningsengagemang, arbetande, pluggande och festande. Jag har gjort precis det som en student gör. Det har inte varit en lugn stund. Kanske var det därför som jag också blev sjuk nu, lagom till sommren och allt.

Den här första veckan tillsammans har varit fantastisk. Det känns underbart att få sova tillsammans igen och att få se och känna på honom. Min pojkvän är världens sötaste. Att få känna så är verkligen härligt. Under våren har jag många gånger tvivlat och tvekat. Hur skulle det bli nu när han kom tillbaka? Skulle jag känna mig instängd i förhållandet av att inte kunna göra precis allt jag vill? Nu i efterhand kan jag bara säga att den första veckan har fungerat bra. Visst har det känts lite jobbigt från och till. Det går liksom inte att redogöra för hela sin vår med allt vad det innebär. Jag varken vill eller kan berätta allt jag sagt och gjort varenda sekund. Jag kommer faktiskt inte ihåg. Om jag känner mig instängd? Inte än så länge i alla fall. Men den dagen kommer nog också. Jag tror att alla som lever i förhållanden någon gång känner sig instängd. Jag tror att man tänker på hur det är att vara singel och glorifierar det tillståndet som perfekt - hela världen ligger ju framför en. Efter ett par månader som singel börjar sökandet igen. Man vill ju trots allt känna sig älskad och få älska någon. Så tror jag att det är i alla fall.

Jag hittade en blogg. Den handlar om en kille som beskriver sin kärlek till E. Hur mycket han än älskar henne så är det inte tillräckligt. Eller är det kanske tvärtom, kanske blir det för mycket? Till slut gör hon i alla fall slut och det mesta blir tragiskt, han lever i minnen om det som en gång var. Fan vad svårt det är att komma över någon, jag förstår verkligen hans sorg och hans hopp. Men samtidigt - man måste ge varandra UTRYMME för att ORKA. Hur ska man annars orka leva ett HELT LIV med EN och SAMMA person utan att tröttas ut? Nyckeln till framgång är utrymme. Jag behöver lika mycket utrymme som min pojkvän. Så nu börjar utrymmeslivet igen, även om den här veckan också blir väldigt mycket "PatrikJulia"...

Puss